Usch vilken fruktansvärd dag jag haft :-( Tur man har vänner som bryr sig! Vad har hänt då undrar ni kanske...
Jo idag vid 12-tiden ringde maken på jobbet o frågade om jag visste att Alexander slutat tidigare. Åh det visst jag inte o inte maken heller. Okej han har väl glömt lappen på skolan, han är ju en yrbytta min son, ganska lik mamma med andra ord ;-). Vi börjar då ringa hem och på mobilen till sonen men inget svar. Jag åker hem på lunchen och inget barn hemma. Vi fortsätter att ringa alla vänner åt Alexander men alla de var hemma och visste inte var han var. Nu började paniken att krypa på en sakta men säkert...Patrik åker då iväg med bilen för att leta, på skolan, vägen hem, hos kompisar och på ishallen...inte en skymt...Han ringer till mig på jobbet och jag tar med mig världens bästa kollega och åker ut och letar...de har då gått ca 2 timmar och vi har ingen aning om vart Alexander är!!! Vid det här laget är jag hyfsat skärrad. Vi åker upp till skolan igen och jag lyckas hitta klassläraren. Han blir chockad när jag säger att vi inte hittar Alexander. Han säger då att när de slutade skolan ville Alexander ringa pappa så att han skulle komma o hämta honom. Men de skulle äta lunch först. Efter lunchen ser läraren Alexander gå hemåt själv...Jaha nu är jag helt panikslagen...VART ÄR HAN!!!!!! När jag går ner för trappan och till bilen så bryter jag mer eller mindre ihop, hinner tänka massa hemska tankar. Jag kan knappt andas och är så rädd, så rädd. Jag hann på bara några minuter måla upp värsta tänkbara scenarie! Vi sätter oss i bilen och åker hemmåt, vi måste ju kolla igen om han är hemmma!!! Jag gråter och kan knappt andas...Det är inte långt från skolan och hem men det var de värsta minuterna i mitt liv! När vi kommer hem så ser jag honom på gården!!! Han ser ganska chockad ut...Tror jag det...Först kommer mamma och Bitte i full fart, åh när jag ser honom bryter jag ihop ännu mer...allt bara lossnade. Dessutom kommer Patrik i full fart...Vad hade hänt då? Jo han hade gått hem vilket är helt ok om han meddelar oss det. Men när han kom till vårt hus såg han en kompis och gick dit, han glömde liksom tiden...Lilla hjärtat! Fast man är arg så är lättnaden störst! Har inte hunnit träffat honom efter det då han är på träning. Men jag LOVAR att jag kommer krama och pussa på honom hela kvällen!!!! Men jag kommer även berätta vad rädd jag blev och få honom lova att aldrig göra så igen!!! Hela eftermiddagen har jag varit skärrad, det har inte velat släppa liksom...Nära till gråt... Men slutet gott som tur är! Tanken väcktes dock på de föräldrar som tappar sina barn på detta sätt och aldrig får reda på vad som hänt...hur orkar de?!
Nåväl, älskade Alexander jag är så glad att du finns i mitt liv! Du är min stolthet mitt hjärta och liv! Jag älskar dig!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar